Phew

Jag börjar äntligen närma mig banan igen. Det har inte stått väl till med harmonin i mitt inre den senaste tiden. Ett stort mörkt missnöje med det mesta har överskuggat allt fint. Maken som gör allting vackert i mitt liv har fått ta mycket skit. Jag är så ledsen för det. Jag borde ha skickats ut i rymden i stället för Christer. Hållits långt borta från annat levande, oskadliggjord för en tid. Det är kanske tiden, staden, hösten. Allt sammantaget. Jag är äntligen hemma, ledig på obestämd tid och börjar komma till ro. Men längtar verkligen hus, är inte gjord för lägenhet. Mörkret, det trånga, kvava. Längtar den svala morgonluften inomhus då man ska kliva upp. Den sötaktiga doften av korkmatta och trägolv som knarrar. Fönster med hasp. Värmen från eld. Ljuset och vyn av äng och skog utanför. Norrland men långt från Umeå, aldrig åka till stan. Tänker allt jag har i vårt hus, möblerna som får den plats de förtjänar. Blommorna får stora ljusa fönster. Kläderna en rymlig garderob, parfymflaskorna en egen liten hylla. Symaskinen och allt tyg. Järngrytorna. Skorna. Jag o maken är lika galna i skor, köper i helt galen "man får ju passa på när man hittar sådana bra/snygga/billiga skor!" -anda... det får bli en gemensam walk-in-skogarderob någongång. Med spotlights så man ser hela härligheten. Alla skor framme samtidigt : )

Natt-te i muggar med finaste Stig Lindberg mönstret, löv löv löv som faller. Grattis Konsum 110 år. Fint.