lill-bebis

I måndags var vi på ultraljud och fick se vår lill-bebis... en fantastiskt omtumlande upplevelse. Ett hjärta som slog fort fort, små händer och fötter som vispade runt hela tiden och så alldeles fin och perfekt : ) Jag hade varit så nervös för allt som kan gå fel när ett nytt liv blir till. Det är ett mirakel att det bara kan gå. Vi har försökt så länge, förtvivlat och försmäktat av barnlösheten som lamslår en och gör så ont. Livet har gått på sparlåga. Jag hade gett upp och äntligen fått tid till operation och trodde därefter att kanske kanske det går av sig själv, eller iaf veta att vi skulle gå vidare med IVF eller så.. Men mitt i allt blev det ändå till inuti mig. Och jag anade ingenting. Kom liksom inte själv in i matchen förrän i vecka 12.... på sätt och vis väldigt skönt att slippa mycket oro där i början! Fint ordnat. Sänder all min kärlek till er som befinner er mitt i utredningar och förhoppningar.

Älskar kaffet

Ååh så gott!!!!!! Idag testar jag dricka kaffe till frukost, för första gången på ca 3 månader, första gången sedan det började smaka skit p.g.a graviditeten.... Det smakar ljuvligt, alldeles underbart svart kaffe! Och te, och smoothie och mackor : ) Och massor av frukt. Det är det som gäller nu. Försöker äta "bra" nu när jag kan äta ordentligt igen. Inte bara fil med frysta hallon, osötad nyponsoppa och syrliga äpplen, som det var ett tag där i början. Är inte heller så förjordat trött längre. Eller, blir dödstrött så fort jag äntligen tagit mig ut genom dörren men piggnar till så småningom men har sedan svårt att sova så extremt länge jag ändå kunnat göra förut. Älskar ju att sova : ( Men har kanske börjat ställa mig in på sömnlösheten och mikrosömnen redan. Och livmodern tränar för fullt också. Sammandragningar. Tyckte det var lite väl tidigt kanske, vecka 17 nu, men barnmorskan jag ringde till sa bara att min livmoder är "pigg och alert". Vill tro att det är okej och försöker verkligen ta det lugnt...

hej vardag

Tillbaks på jobbet efter ett intensivt utsugande av de sista semesterdagarna.... min första riktiga fyra veckor långa och väldigt välbehövda semester. Hade på många sätt inte kunnat komma lämpligare faktiskt : ) Men också en härlig återkomst till jobbet, kramar och glada tillrop, kära återseenden. Har kanske världens bästa arbetsplats ändå. Världens bästa arbetskamrater i alla fall, de är dom som gör det. Så mycket kärlek och uppriktig glädje. Är ju bara inte så peppad på att jobba som sjuksköterska. Men under de omständigheter att jag ändå måste göra det för att kunna läsa till barnmorska är det verkligen så bra det kan bli. Och en så himla bra erfarenhet för att jobba som barnmorska sedan, allt det viktiga, jobbiga vi jobbar med nu. Här hemma, i köket, är det bombnedslags-kaos. Jag sitter mitt i det och sörplar lugnt på en god kopp te. Kommer kanske en gång att nostalgiskt se tillbaka på den här tiden, i den här lägenheten. Silverfiskarna på toaletten, i köksskåpen, bland mina kläder i garderoben. Kylskåpsdörren som var helt och hållet lös i ett halvår, och bara satt fast med vakuumet som bildas. Och toaletten vi inte heller kunde spola i, under samma halvår som kylskåpsdörren. Den här lägenheten som drar så att man känner vinddraget om man sitter nära fönstret, där bitarna i parkettgolvet fastnar i fötterna om man går barfota, som pusselbitar. Där golvet i badrummet är feldoserat så att vattnet alltid rinner ut på golvet i stället för ner i golvbrunnen. I det här huset med undermåligt skötta elkablar, och gasspisar. Med vattenläckor överrallt, hål i taket på vinden. Och som har hållit på att brinna upp två, TVÅ, gånger nu. Man vet aldrig om det står kvar när man kommer hem. Ett sjunkande skepp. Men så allt fint jag haft och fortfarande har här, nu. Det var hit jag kom med maken, den kvällen vi bara inte kunde skiljas åt igen, och jag lämnade Stockholm, i det jag gick och stod i och vi tog tåget. Klev knappt ur sängen alls den där första tiden, värdesatte det så oerhört för jag tänkte att det kanske inte alltid skulle vara så, att vi alltid skulle vilja ligga kvar i sängen nära nära, i en annan vardag som alltid kommer. Och som är fin den med, men så annorlunda mot där i början.

Och så en godnatt-visa på det!

Återkommen

Efter en omtumlande dag rullar dessa om och om igen... balsam för en omskakad själ : )

Fortfarande sjuk

Fortfarande sjuk. Solen strålar utomhus men jag orkar knappt. Skulle vilja köpa tulpaner och plocka in lite vår. Blommande körsbärskvistar. Känna solen lite mot blek ansiktshud. Fortfarande bara säng. Har börjat vika origami, maniskt. Viker kuber och gör ljusslingor (bild kommer! )

Sjuk till slut

Ligger hemma sjuk, till slut smittad av alla infekterade barn på jobbet. Orkar ingenting. Bara säng+dator. Te och virkning. Telefonen fungerar fortfarande inte, men en ny, rosa yes yes, är på väg. Syhörnan är inte riktigt klar, den kanske viktigaste delen saknas. Ett bord, där symaskinen alltid kan stå. Har så mycket idéer så det svämmar över. Är vaken om nätterna och inspireras. Drömmer om att massproducera och börja sälja på marknader först och främst. Planen är väl såhär; jobba i Norge i höst, om jag inte kommer in på "morskis", tjäna mycket pengar på kort tid och leva på de sedan, när jag skaaaapar : )

Min telefon är död. Den laddar inte. Det är så tyst ock skönt. Inte för att det brukar ringa så mycket, mest jobbet då jag är ledig. Men nu har jag ju bara jobbat den sista tiden. Det är så stressande bara, ljudet av telefonen. Brukar stänga av ljudet men har ändå utvecklat någon slags superhörsel som hör det där surrandet vart telefonen än ligger gömd. Nu är det bara tyst. 

När jag kom hem hade maken samlat ihop alla mina pärlor som runnit ut i påsen jag bar hem dom i.  Dörren stod öppen till vårt sovrum där vi haft inneboende så länge nu. Dom flyttade ut idag. Får inte stanna i Sverige längre. Han får inte stanna alls. Måste åka tillbaka 90 dagar. Och hon är gravid. Och arbetslös från första maj. Vi har det bra. Dricker vuxensaft med jordgubbe i. Är ledig imorn. Äter mat som maken lagat och sparat åt mig. Två rätter, kinesiskt och Bako-gryta. Bako är vår favorit. Den ultimata etiopiska kryddan. Stek tofu med bako och vitlök, i mycket olja. Och salt. 

Ska måla hyllor till min syhörna som vi ska skruva upp imorn. Har längtat så efter eget space , bara för mig, eftersom nästan hela vårt vardagsrum (där vi också sovit det senaste halvåret) är makens musikstudio. Har så mycket uppdämt pyssel inuti.

glad påsk

Hej

Hittade underbara Emma Sundh´s blogg idag, det var ren och skär lycka. Hon verkar, i alla fall genom sin blogg, leva det goda livet. I like!!!!!! Blev så oerhört inspirerad och det behövdes verkligen, så: härmed lovar jag mig själv att denna blogg ska leva upp och fyllas med inspiration och pepp. Och om något annat smyger sig in ska det vara på ett sakligt och konstruktivt sätt. Inget mera ältande och gråt.  Ska göra allt för att njuta av livet som det är, fastän det inte är så som jag mest av allt önskat. Men, det är detta jag fått och det finns antagligen någon mening med det. Och under tiden ska jag njuta och göra sånt jag verkligen tycker om; umgås och ha det fantastiskt mysigt med gus och mina vänner, pyssla och äta god mat. Resa. Göra musik. Ta hand om mina kära och vara snäll mot mig själv. Göra det bästa av livet här och nu utan att för den skull sluta drömma. Men drömmandet ska vara på ett inspirerande och suktande sätt, inte vara nedslående och knäcka mig för att det inte är så. Var så himla bra på att dagdrömma förut, jag spelade upp drömscenarion i mitt inre och var så nöjd och glad. Inte alltid såklart men betydligt mer än nu. Mer sånt! 

Detta år av förtvivlad barnlängtan och barnlöshet, kroppslig och ännu större själslig smärta, frustration över att vara i den svenska (= segaste och mest arroganta) sjukvårdens våld har gjort mig väldigt bitter, och skör. Har nätt och jämt haft näsan över vattnet, ständigt på gränsen att gå under. Har varit nära att gå under förut men all denna bitterhet har jag aldrig någonsin vetat om att jag haft inom mig. Gillar den inte men försöker sluta fred med den, och med hela mig själv. Detta år har endast handlat om överlevnad, mer än så har det inte varit. Har saknat mig själv och allt jag tycker om. Säger välkommen hem till mig själv!

Älskar denna!

Och alla vars bloggar jag läser, som ger mig så mycket inspiration och mer hopp : ) Har varit väldigt ambivalent till att läsa bloggar, tänkt att jag skulle kunna göra så mycket annat under all den tid jag lägger på det. Göra det jag får inspiration till och drömmer om istället för att just drömma..

Hoppet

Fortsätter hoppas och det är väl tur det. Ger emellanåt upp helt, men fortsätter sedan hoppas.