...

Denna dag har bjudit på lika delar glädje och sorg minsann, och någonstans är det väl tur det. Svärfar är mycket mycket sjuk och att hans mål är att hinna se sitt andra barnbarn (alltså vårt barn, han ska bli vårt barns farfar) är liksom mer än jag klarar av just nu. Hann precis torrlägga fejjan innan vårt fina middags-sällskap anlände till restaurangen där vi satt. Damen i sällskapet hade dock själv precis torkat upp hon med, så vi var liksom på samma nivå. Ja livet och döden. 2009 dog min mormor, och min brorson föddes. 2010 dog makens farmor, och hans systerdotter föddes. 2011 here we go. I alla fall föds vår lilla parvel-palt! Glädjande är också att så många faktiskt ändå lever, fortsätter leva, fyller år så man kan fira, och att barn fortsätter bli till. Mycket fint. Fick veta att vänner i hemstaden ska få barn i slutet på sommaren, alltså bara ca. 5 månader efter oss, perfekta lekkamrater ju! Så gött : ) Ja, för vi ska ju flytta upp. Maken släpper garden mer och mer. Vi är så sjukt opeppade på Malmö båda två. Pratade senast ikväll med en man, i väntan på bussen (som såklart inte kom, det är ju Malmö det här), som var så glad innan han flyttade hit för ett jobb. Nu var han ledsen och misstrivdes m y c k e t. Han saknade sitt gamla, fattiga men glada liv. När han var på besök i sin gamla hemstad hörde folk på hans röst i telefon att han inte var i Malmö. För att han lät glad.

För övrigt inte en enda magbild ännu. Men det brådskar, den håller nämligen på att sprängas.

Har varit min egen naprapat, igen. Mycket praktiskt, och billigt! Har ju en nerv ner i vänster benet som ideligen kommer ikläm av diverse bebis och annat i mitt inre.... gör rätt ont och är direkt invalidiserande då benet blir helt låst och därmed obrukbart till det mesta jag brukar använda det till. Men; gymnastik (typ husmoders-) och en varmvattenflaska på det så är besvären borta efter en natts sömn : )